Jag började min "paddelkarriär" för drygt två år sedan i KS Ägir i Uppsala (och önskade att hade börjat redan för sådär 20 år sedan). Jag satte upp om mål att lära mej hantera en tävlingskanot och var med i min första tävling i Lidköping förra helgen. Under den här tiden har jag även hunnit prova på lätta (klass 1 ) forsar, tränat eskimåvändning i simbassäng och varit på skärgårdsturer i en VKV Anita och  i ett par olika havskajaker.

...

Angående vingpaddel: Som med mycket annat finns en inskolningstid, men ganska snart känns den väldigt naturlig i vattnet med bra grepp och god känsla av kontroll. Jag vill på intet sätt kalla mej expert, men jag upplever två väsentliga nackdelar hos vingpaddeln: Vid hård belstning åt fel håll (baksidan av bladet) går den lätt av och vid manövrering med tvära svängar i exempelvis forsar där bladet bägge sidor används är den i det närmaste olämplig.

I de sammanhang jag paddlat har jag dock endast goda erfarenheter av vingpaddeln: racing, lätta forsar, skärgårdstur, lekandes i vågorna i kulingvindar i en havskajak. Vad gäller eskimåvändning så fick jag prova på en gång i våras hos kanotklubben i Sigtuna vid deras träning i bassäng (dock utan att lyckas komma upp den gången). De instruktioner jag fick tillämpade jag dock i somras med vingpaddel i en havskajak och fick till det på andra försöket (första försöket gick jag runt ett helt varv...). Har sedan fortsatt att öva under varierade förhållanden, bl a med, mot och tvärs i meterhöga vågor. Paddelbladet lägger sig i läge mer eller mindre av sig självt när man börjar dra (och är van att använda vingpaddlen). Jag har även senare testat med en plan paddel och tycker att jag fick mycket kraft i draget samt att paddel var mer benägen att skära. Jag tror dock att det senare beror mer på min ovana vid paddeln.