Hur tar man sig från Åkersstyckebruk till Trosa? Antingen på en lång rak motorväg, helst i en gammal Volvo som inte gillar farter över nittio och som tappar avgasröret efter halva resan eller man kan paddla kajak genom ett system av sjöar och åar. Jag har provat båda sätten och kan rekommendera det senare om man inte har bråttom.

Med två hyrda kajaker anlände jag och min bror i Åkersstyckebruk tidigt en fredag morgon, efter avlastning och ett snack med några lokala grabbar som tävlade i att göra störst lerboll (Sebba eller Fredde vann, tror jag) gav vi oss iväg. I gassande solsken och med solskyddsfaktor 12 padlade vi glatt över den första lilla sjön, och redan var det dags för det första lyftet. Vi lade i kajakerna i Under Marviken som hade ett underbart klart vatten med lummiga skogar på stränderna. När vi avnjöt vår lunch bestående av viltmarksgröt, som smakade bättre än den såg ut, började det att regna. Inga problem, det var bara att ta fram regnkläder och kapell och paddlingen fortsatte i varmt sommar regn. Ett lyft till och vi var i "Mellan Marviken", här fanns det branta klippväggar utmed stränderna och tre helt omotiverade stenblock mitt i sjön. För att ta sig till Övre Marviken gick man över en väg och puttade kajaken i ett cement rör. Här träffade vi "jobbiga familjen" som vi sett på avstånd, jag fick hjälpa loss en kille som lagt sig i sin kanot och försökt åka med i röret. Men brorsan och jag tog det lungt, fikade och tittade medan familjen försökte komma fram till vem som skulle vara i vilken kanot med vilken flytväst och med vems paddel, och vem som var ivägen för vem tänker jag inte gå in på. Det är en speciell känsla när man tar några kraftiga paddeltag så man får upp lite fart och sedan sluta och bara glider fram över vattnet, helt ljudlöst.

Efter ett långt och mödosamt lyft på tvåhundra meter satte vi i kanoterna i Klämmingen, själv fick jag en kort paus medan brorsan gick och köpte bullar. Nu hade vinden tilltagigt något vilket ökade påfrestningarna på våra trötta och ovana muskler. När vi kommit i höjd med Dillnäs och passerat ett läger med paddlande ungdomar kände vi att nu var det dags att slå läger. Vi hittade en rastplats där vi kunde slå upp tältet. Tack vare att vi packat klokt i vattentäta säckar och att vi inte slagit runt så var all packning torr och fin. När så middagen bestående av frystorkad spagetti och köttfärssås var klar drog brorsan leende fram en halvflaska Grand Feudo som avnjöts i plastmuggar.

Morgonen var ljumen och disig men det såg ut att bli vackert väder. Men efter en kort stunds paddlande visade sig att vi inte med samma säkerhet som John Pohlman förutspått vädret. Till en början var det inget regn att tala om men så öppnade sig himlen. Vi såg inget lämpligt ställe att göra strandhugg för att ta fram regnkläder och kappel. Vi bestämde oss för att vänta till Gärna med strandhugget. Det var varmt och skönt i regnet men motvinden var lite besvärande. När vi kom till slutet av sjön och hittade vi en å och Gärna kändes inte avlägset. Men när ån tog slut och vi förväntade oss se Gärna var det bara vatten. Vi hade glömt bort en sjö, i stunder som denna inser man att man bör ha karta med sig. Fast beslutna om att nå Gärna innan rast paddlade vi på. När så husen började tona upp sig hade mat och sov klockan ringt slut på sina batterier och vi gick på vilja och hopp om ett kafé att byta om till torra kläder och en varm kaffe. Vi landsteg på bryggor tillhörande Gärna båtklubb och till vår förvåning fann vi oss inlåsta på området. Taggtråd gjorde det olämpligt att klättra över och att sedan klättra tillbaka kunde se konstigt ut. Ett cyckelställ var det ända skydd vi kunde hitta och där blev vi sittande en timme i väntan på att regnet skulle sluta. Vi fick konstiga blickar från några få som kom för att se till sina båtar men dom nickade och log när de förstod att vi varit ute och paddlat i ovädret. Mätta och torra begav vi oss iväg när regnet upphörde. På kartor och av uthyraren hade vi varnats för ett långt lyft i Gärna då ån kunde vara svårpaddlad. Tack vare det höga vatenståndet behövde vi bara lyfta över en liten sluss och sedan paddla den något strömma ån. Efter ån kom vi ut i sjön Sillen, den sista sjön före Trosa ån som var sista etappen. Sillen tycktes dock inte ha något slut, men det bekom oss inte då solen nu sken för allt den var värd.
När halva sjön var forcerad och kolan i främre skottet kändes för tung pilade vi in till en liten strand för en stunds vila. Där träffade vi en far med sina tre söner. Han släppte av dom på en liten badbrygga, rodde in till land, sade "dom för sådant oväsen att dom aldrig får något" och
sedan lade han sig att sola på en klippa medan de högljudda barnen fiskade (utan att få något). Vid nästa strand hugg bestämde vi oss för att inte slå läger, det var för tidigt och det var alldeles för fint väder för att avsluta paddlingen för dagen. Från rast platsen kunde vi se inloppet till Trosa ån vilket innebar att av planerade två
övernattningar skulle bara en bli av.
Sakta gled vi in i Trosa ån, det var varmt, vindstilla och härligt. Dagsländor åkte med på kajaken och så fort man kom åt en överhängande gren spreds ett moln av insekter. Lugnet härskade och våra ömmande muskler välkomnade att man ibland kunde driva med strömmen. Med tiden blev det mer och mer strömt, stenar och på ett ställe stora järnbalkar lurade under vattenytan. Vid en kvarndam före Vagnhärad steg vi upp på fel sida och gick över en privat tomt, vars ägare såg skeptiskt på oss.

I Vagnhärad lyfte vi så kanoterna för sista gången och  fortsatte paddlingen i ett surrealistiskt landskap. Vi hade nått rasområdet där bostadshus rasat ned i ån någon månad tidigare. Vi padlade bredvid en gångbro som än gång i tiden gått över vattnet och mellan träd och lyktstolpar. Nöjet blev dock kort och vi fick vända då det inte att paddla i slutet av rasområdet. Trötta och nöjda steg vi upp och började förbereda hemfärden i en närliggande park.
När vi så blivit hämtade och fått i oss en fika hos mormor begav vi oss tillbaka till Åkersstyckebruk för att hämta bilen vi lämnat där. På hemvägen tappade jag avgasröret.

Texten är skriven av Mårten Huzell .

Copyright © L Bergman