 Solen skiner från en molnfri himmel, havet
guppar sävligt i en nästan utslätad obetydlig dyning. Skarvar och lunnefåglar flyger
förbi på nära håll och vi har snöklädda tusenmeterstoppar i fonden åt ena hållet
och Grönland som närmaste land i väster. En gråsäl dyker upp och tittar nyfiket på
oss under ett par sekunder.
Så bra är det ofta i havsbandet på 70o N utanför Nordnorge under sommaren. Midnattsol
råder mellan 20:e maj och 24:e juli och man kan hela sommaren paddla när det är det
bästa vädret helt oberoende av tiden på dygnet. Det finns dock risk för snabba
väderomslag och man bör klara att sitta i kajaken under upp till fyra timmar i ett
sträck då det kan var långt till lämpliga landningsställen.
Vattentemperaturen +7oC och svårigheten att snabbt komma i land helskinnad med en intakt
kajak gör att man bör vara god paddlare för att bege sig hit för att paddla i de mest
spektakulära områdena.
Det var Äventyrsresors chef Tomas Bergenfeldt som luskat rätt på att
det finns fyra kajakuthyrare i hela Norge varav två i Oslo och en i Bergen. Den i Tromsö
är Johnny Lauritsen som driver firman Barske Glaeder fd Tindeloftet tillsammans med
några kompanjoner. Tomas hade lätt att övertyga Marianne Mörby och undertecknad att
det var värt att med kort varsel satsa en semestervecka på paddling i Nordnorge
speciellt som det var billigt att flyga upp. Sommaren 1989 kostade det 1350 Kr tor
Stockholm-Tromsö för en Apex-liknande biljett. Själv bilade jag till Lofoten
tillsammans med två kamrater med tre kajaker på taket 1986, vilket blev en fantastisk
paddel och naturupplevelse, men chansen att slippa bilresan gjorde mej genast
entusiastisk.
Tisdagen den 25 juli träffades vi i den futuristiskt inredda klätter, skid, kajak,
vindsurf och cykelbutiken Barske Glaeder i Tromsö. Det tog ett par timmar för Johnny att
samla ihop våra kajaker på olika ställen i stan och att köra ut oss till startplatsen
vid Skardsfjorden på Ringvassöy norr om Tromsö. Meningen är att vi ska paddla runt
Rebbenesöy som ligger ytterst mot havet i nordväst. Vädret är snålt med regn,
sydvästlig vind 10 m/s och några plusgrader. Vi packar våra kajaker, (en Icefloe, en
Selkie räddningskajak och en Anas Acuta som är en Nordkappföregångare med liten
packvolym). Så paddlar vi iväg vid 21-tiden i motvind men våglä några kilometer.
Kajakerna surfar in mot en strand av vit korallsand där vi hittar en utmärkt tältplats
på en gräsbevuxen fårbetad kulle. När vi sitter vid kvällsmaten kommer en örn
glidande längs med klippan något hundratal meter ovanför oss. Nattsömnen blir lite
störd av den kraftigt fladdrande tältduken men när vi vaknar på morgonen har det
mojnat, regnet upphör och snabbt så klarnar det upp. Vi korsar Skardsfjorden över till
Rebbenesöya i lugna vågor med de första lunnefåglarna och skarvarna som sällskap.
Fågellivet här uppe är relativt artfattigt men mycket individrikt. Efter en lång skön
lunch i solen paddlar vi över i bleke till den lilla arkipelagen Risöya där vi samtalar
med den lite tältarfientlige ägaren Karl-Jakob för att få övernatta på någon av
hans 150 öar. Han är svårflörtad och nekar först med hänvisning till sina molter
(=hjortron) och till äggplundrare som skulle kunna hemsöka hans rovfåglar.
- Säger jag ja till er kommer det opålitliga individer senare etc.
Efter 20 minuters samtal får vi motvilligt ja.
I trakten runt Tromsö är det genomsnittliga tidvattnet halvannan meter mellan ebb och
flod eller som norrmännen säger mellan fjaere och flo. För oss Stockholmspaddlare är
det ett exotiskt inslag med både intressanta fenomen och en del olägenheter.
Tidpunkterna för flo och fjaere står noterade i de lokala tidningarna. Det är cirka 12
timmar mellan två högvatten. Vattenståndsförändringarna och därmed strömmarna är
hastigast halvvägs mellan ebb och flod. De starkaste tidvattenströmmarna uppträder i de
smala sunden vid fjordmynningar och mellan stora öar där mycket vatten skall pressas
fram. I tången som blottas vid ebb finns mycket musslor och andra smådjur som vadare och
andra fåglar provianterar från. Strandlinjen blir mer intressant att paddla utefter vid
lågvatten men det är ofta jobbigt att komma iland. Speciellt knöligt är det att bära
kajakerna genom den hala och snåriga tången upp till säker mark ovanför
högvattenmärket. I en hel del vikar och sund finns det vit korallsand med allehanda
intressanta mussel och snäckskal samt en typ av tvättsvamp (lever här på större djup)
som har sköljts iland.
Efter någon timmes rundpaddling i Risöya-arkipelagen med bland annat väntan på
högvatten för att kunna passera ett näs (senare sund) slår vi läger på en gåsbetad
äng ovanför en sandstrand. Från berget strax ovanför har vi en storslagen vy över
snöklädda toppar i söder och öster, öppna havet i väster och spetsiga fågelberg i
norr.
Torsdagen blev dramatisk. Vi paddlade norrut i lugnt och klart väder. Efter lunch delade
vi på oss. Tomas kände inte för lång  paddling utan häcklyft (kort ilandstigning) medan
Marianne och jag var nyfikna på fågelberget Sör-Fuglöya, som är en liten ö som
ligger ensam en knapp mil ut i havet med en serie spetsiga klippor 361 möh utan lämplig
landningspunkt. Vi kom överens om mötesplats och reservmötesplats. Under den timme det
tog för oss att paddla ut till Sör-Fuglöya ökade antalet lunnefåglar på och ovanför
havet kraftigt. Vi såg att det mulnade söderifrån men enligt väderleksrapporten
väntades enbart någon regnskur och svaga vindar så vi var inte oroade. Vinden var
fortfarande obetydlig. Helt dominerande fågelart vid fågelberget var lunnefåglarna som
fanns i 10 000-tal. Det fanns också en hel del tordmule, tobisgrissla, sillgrissla och
skarv. Roligast var det tiotal havsörnar som sågs både sittande och seglande på olika
nivåer på och över fågelbergets klippformationer. Vi gick inte iland, men besvärades
av kraftiga strömmar när vi rundade den västliga udden på ön och när vi kommer över
på norrsidan så börjar otäcka fallvindar att försvåra manövreringen av kajakerna.
Ingen av kajakerna har vare sig roder eller skädda och fören lovar hela tiden upp mot
klipporna varifrån fallvindarna kommer. Det är ganska otrevligt och jobbigt även om det
inte är någon sjögång att tala om, speciellt som den gamla dyningen ger upphov till
strömmar inne mot land. Vi lyckas efter någon halvtimmes kraftödande paddling med bara
höger paddelblad ta oss in i våglä bakom ett lågt skär öster om Sör-Fuglöya. Vi
flyttar över en kanotsäck från den grönlandslika Anas Acutans akterdäck till Selkien
för att Marianne ska få det något lättare med styrningen och ger oss så iväg mot
Rebbenesöyas hägrande sandstrand 8 km bort i tilltagande vind och besvärlig krabb sjö.
Sjön bryter då och då över oss och vi blev rejält blöta men inte kalla då vi hela
tiden får kämpa för att hålla kajakerna på kurs. När vi närmade oss målet
upptäcker vi att vi paddlar mot fel sandstrand. Den rätta hade varit skymd bakom några
låga skär. Vi delar på oss så att jag paddlar ned för att se om Tomas fanns vid den
norra sandstranden som var vårt förstahandsalternativ som mötesplats. Marianne paddlar
rakt mot den södra sandstranden som från vår vinkel verkar mycket bättre skyddad för
vågorna. Jag kunde inte upptäcka några livstecken på den norra stranden och paddlar
orolig upp mot Marianne och vi surfar in på den södra stranden. Vi är skärrade av att
inte ha träffat Tomas. Här inne på stranden blåser det drygt 12 m/s i vindbyarna och
vi diskuterar hur vi ska leta efter Tomas. Jag börjar med att sätta upp mitt gula
yttertält på en gräskulle mitt ovanför den södra sandstranden så att man lätt skall
kunna lokalisera oss. Den mesta maten och köket finns i Tomas kajak. Det börjar regna.
Vi kramar om varandra och och äter var sitt äpple. Då vi bestämt att jag skall paddla
ned ytterligare en gång till den norra stranden för att noggrannare leta efter Tomas så
upptäcker Mariannne en lång figur i gul regnjacka som kommer gående norrifrån längs
stranden. Det är verkligen Tomas och spänningen släpper långsamt. Nu börjar jag
typiskt nog att frysa. Tomas hade haft sin beskärda del av oro han också. Han hade
stått på norra stranden och sett mig ensam komma paddlande mot honom. I det mulna
vädret och med glasögonen nedstänkta av saltvatten hade jag inte sett vare sig honom
eller hans gröna tält som var väl kamoflerat mot bakgrunden. Sin röda kajak hade han
dragit upp så att den från min vinkel var skymd bakom några stora stenblock. Tomas var
självklart i det läget mycket oroad över att inte se Marianne. Plötsligt vänder då
jag min kajak för Tomas helt omotiverat och paddlar söderut. Han funderar en liten stund
och börjar så gå utefter stranden då han inte vill ge sig ut igen i kajaken. Inte
förrän Tomas gått i en halvtimme i besvärlig terräng längs med stranden kommer han
runt udden och kan till sin glädje se att två kajaker ligger mitt på den södra
sandstranden. Regnet som nu kommer pågår i stort sett utan avbrott i 40 timmar. Marianne
och jag paddlar tillbaka till norra stranden. Vi lagar kvällsmat under mitt yttertält.
Nästa dag är det dålig sikt, av och till dimma och låg molnbas med endast något
50-tal meter till "taket". Platsen där vi tältat är vild. En drygt
kilometerlång sandstrand under branta släta klippor. Stranden är fylld med drivtimmer
och annan ilandfluten bråte. Den sovjetiska handelsflottan upprätthåller livlig trafik
utanför Nordnorges kust till och från de isfria hamnarna på Kolahalvön men här finns
också mycket västligt avfall. Vinden har mojnat men vågorna utifrån bryter mot
sandbottnen utanför stranden och jag blir blöt på bröstet när jag paddlar genom
surfen då vågen bryter upp mot min haka. När de andra paddlar ut så bedömer de
vågorna bättre och kommer ut torra. Vi rundar så norra delen av Rebbenesöya i lugnt
väder men en del tidvattenströmmar som dock inte hindrar oss nämnvärt. Vi ser gråsäl
som nyfiket tittar på oss vid ett par tillfällen. Efter lunch känner Tomas plötsligt
att han sitter i vatten i sin Icefloe. Länspumpen fungerar inte och han får ta sig in
till land med över fem centimeter vatten i sittbrunnen. En slang till länspumpen är
inte säkrad med slangklämma och har lossnat när han packat bakom sitsen. Sedan har
sittbrunnen vattenfyllts via skrovgenomföringen då små korta vågor legat på från det
hållet. Mycket dåligt att inte sätta slangklämmor på en så viktig detalj. Det går
lätt att pumpa ut vattnet när vi trätt på slangen men Tomas tält mm är genomblött.
Vi paddlar under eftermiddagen ned till Rebbenesöyas östra udde där det finns en
affär. Butiksbiträdet hjälper oss att ringa runt för att undersöka om det finns
något ledigt rum som vi kan få hyra under natten. De få resanderum som finns på ön
(200 innevånare) är dock uthyrda. Butiksbiträdet finner dock på råd. Han tar en
nyckelknippa och låser upp i grannhuset. Vi får bo i väntrummet till
läkarmottagningen. Vi spänner upp repsnören kors och tvärs och torkar tält mm. Gissa
om det smakar med pannkakor, gräddade på fotogenkök på golvet i väntrummet, serverade
med blåbärsylt och vispgrädde. Redan vid 13-tiden nästa dag upphör regnet och vi kan
till och med ta oss ett lunchdopp vid sandstranden där vi rastar.
Vi får tolv timmars finväder innan det börjar regna igen. På kvällen träffar vi
Johnny och några kamrater till honom nere på en fantastisk lägerplats på Ringvassöyas
västra udde. De paddlar kajak året runt och håller nu på att bygga en hydda av
drivtimmer som de skall täcka med torv. Jordkulan skall användas under vintern då det
är skönt att snabbt komma under tak när man kliver ur kajaken. Några av paddlarna vi
träffade verkade ganska avancerade. Man berättade om eskimåsvängsövningar i surf och
kullerbyttor framåt i forskajaker under påsken utanför Lofoten. Johnny och fem av hans
kamrater kommer under två månader av sommaren 1990 att paddla runt Spitsbergen som är
huvudön på Svalbard. Man kommer att jaga och fiska så att provianten skall räcka. Den
kajak som är mest populär här uppe är Sea-Hunter som är fem och en halv meter lång
och därför både snabb och lastdryg. Sea-Hunter betraktar de dessutom som den mest
sjövärdiga av alla de engelska havskajakerna. Under vintern använder de ofta
torrdräkter i Gore-Tex egentligen avsedda för vindsurfing för att öka säkerheten. Är
det bara någotsånär väder så tycker de att det är OK att paddla i mörkret under
vintern.
På söndagkvällen kom vi så tillbaka till Tromsö i ett nytt intensivt regnväder.
Tromsö är ett riktigt hålligångställe. Man kan närmast jämföra det med Visby under
högsommaren. Tromsös "Café Opera" heter Skarven och är ett värdshus med pub
i bottenvåningen som ligger nere vid kajen i centrum. Det är lätt att få kontakt med
norrmännen och modehysterin i Stockholm känns mycket avlägsen här där alla ser ut som
de kom direkt från jobbet eller fjället. Tromsös nöjesliv lär vara ännu intensivare
under terminerna då studenterna sätter sin prägel på staden. Kajakpaddling har blivit
mycket populärt i Tromsö. Man är hela 150 medlemmar i "Tromsö
havpadleklubb", majoriteten är tjejer. Klubbens mötesplats är puben på
"Skarven". I ett skåp bakom baren finns klubbens turbok där klubbmedlemmar och
deras gäster har beskrivit olika gjorda turer bl a med fantastiska fotografier.
Det finns all anledning att återkomma till Nordnorge under kommande sommarsemestrar. Man
kan skicka kajaker med hurtigrutten eller andra båtlinjer och på så sett paddla enbart
i en riktning. Jag kan speciellt rekommendera ögruppen Röst utanför Lofoten och
Kirkefjord vid Reine på den sydligaste av Lofotenöarna Moskenesöy. Ett 15-tal mil
nordost om Tromsö ligger Jökelfjorden vilket är den enda platsen på norska fastlandet
där en glaciär kalvar direkt ned i havet. Vill man ha med sig egen bil och egna kajaker
kan biltåget till Kiruna avsevärt förkorta bilfärden.
|
