Queen Charlotte Sound - Drottningen
av Nya Zeeland |
| På den nordligaste spetsen på den södra
ön ligger Nya Zeelands äkta sounds. Ett Sound är en geologisk formation som liknar
fjordens men den har inte skapats av isens framryckningar, utan av det ständiga vågorna
som sakta bryter ned kusterna. Här hade jag förmånen att få paddla ut med min
flickvän och ett litet antal gäster för att se det härliga "Queen Charlotte
Sound". Genom att ta oss till Picton på den södra öns nordkust hittade vi snart en
liten firma som guidade veckoutflykter till kustbandet och det kostade inte mycket att få
vara med på en resa. Vi blev utrustade med tandemhavskajaker som kan ta en hel del
packning. Även om vi inte kände till hur man manövrerar dessa fick man en trygg
känsla, för i skrovet kunde man lasta en veckas packning och det fungerade nästan som
en köl. Vi planerade dagsrutterna i förväg och hoppades att komma så långt ut att vi
kunde se hela soundet utifrån, om bara värdret tillät det. Med kraftiga tag började vi
glida ut från Pictons hamn där sommarens sista strålar forfarande värmde gott. Vi
möttes på utvägen av färjor men bara efternågon timma var det vi och några
segelbåtar. Att paddla i Nya Zeeland är att ta del av landets kultur. Det finns nästan
lika många båtar som innevånare i landet och "Kiwin" älskar vatten. Det rika
vattenlivet visade snart upp sig. Redan första dagen fick vi se små, små pingviner som
dök upp runt kajakerna. Vi trodde först att det var någon sorts mås men när vi kom
närmre var det den tjocka näbben som avslöjade vad det var plus det lilla faktum att
den kunde dyka bort i en halv minut eller så. Den första dagen slutade med ett riktigt
otrevligt hällregn, och alla undrade vad det skulle sluta med. Det var svårt att sova
då tälten inte klarade av det hårda regnet och blev snart vattenfyllt. Efter den
första dagens paddlande kunde man önskat en bättre vård av våra trötta armar, och
när det nästa dag fortfarande regnade började vi planera om. Trots vädret så
bestämde vi oss dock för att korsa fjärden till andra sidan där man kanske kunde hitta
bättre skydd. Om inte annat kunde vi ta in på ett vandrar hem (hemska tanke, mitt i ett
äventyr). Vi packade ihop och gav oss iväg på det skumpiga vattnet. Vi lärde oss snart
hur man surfade på vågorna och kunde efter ett tag börja tävla med varandra i hur
långt vi kunde glida med en våg. Balanssinnet fick arbeta hårt och armarna med. Om
någon välte skulle det ta lång tid att komma upp i kajaken igen.. Det tog ca 4 timmar
att ta sig över fjärden till den plats dit vi var på väg men trots att det mot slutet
av paddlingen var mycket bättre väder. När vi kom iland så var det strålande sol.
Några av oss slängde av kläderna och rusade ned i det kyliga vattnet och det kändes
underbart. Min flickvän ordnade så att vi kunde torka lite av våra kläder och vi
hjälptes åt att få våra sura sovsäckar i gott skick, med hjälp av några pinnar, ett
vindskydd och en gasolspis(ingeting från mulleskolan). Snart hade vi det så bra man
överhuvudtaget kan ha det och vi koncentrerade oss på att skaffa lite fisk till
middagen. En av Nya Zeelands godaste fiskar heter Snapper, och jag fångade en av dess
ädlare kusiner som smakade som hälleflundra. Mätta och belåtna hörde vi på radion
att det skulle bli måttliga vindar men strålande solsken nästa dag. En god natts sömn
förberedde oss på nästa dagstur som skulle ta oss ut i det yttre bandet. Vi startade
tidigt efter en rejäl frukost. Ett lugnt hav låg framför oss och när vi gled fram
över vattnet fanns det ingenting som skulle kunna störa vår njutning. Runtom oss fanns
det..... ingeting. Bara vi och en av världens vackraste platser. Vi närmade oss den plats där Captain Cook en gång landsteg på öarna och där det hade rests ett monument. Vi gick iland och fikade i skuggan av de stora statyn men vinden friskade i så att vi bestämde oss att gå tillbaka i kajakerna. Vi fortsatte ut och kom snart utanför alla öar och skär och framför oss låg det obrtutna havet. Jag fick den där känslan av liten het som man kan få inför stora saker men vi fick snart sällskap av en flock med delfiner. Dusky Dolphin som de kallade den är havets clown och det var underbart att se hur de hoppade och lekte runt våra kajaker. Men tiden rann iväg och vi var tvugna att ta oss till land inför natten. När vi på kvällen satt upp våra tält var man nästan orolig att det inte kunde bli lika trevligt resten av tiden, men snart blev man överraskad igen. Några av oss satt och fiskade när jag plötsligt fick en stark kämpe på kroken. Jag kunde inte kroka fisken men den satt fast för så fort jag släppte så drog den igen. Genom att sakta dra in bytet fick jag snart syn på vad som nappat. Det var en bläckfisk som hade sugit tag i betet och knaprade utan bekymmer i sig medan jag försökte kroka den. Så fort jag ryckte till så släppte armarna och sedan, buss på igen. Vi fick aldrig upp den men det var roligt att få sådant napp. Den kvällen åt vi från grillen och festade på medhavd öl. Härligt. Festen gjorde att vi tog det lite lugnt på morgonen så vi kom inte från platsen förrän vid lunch. Vi packade kajakerna och började resan in mot fastlandet igen men vi bestämde oss för en duktig omväg för att se några spännande saker. På denna resa inåt var det nattpaddlingen som fascinerade oss mest. Efter middagen tog vi och fäste lanternor på kajakerna som glimmade rött över vattnet. Vi var hela gruppen stumma av det skådespel som visade sig runt om våra kajaker. Algblommningen hade kommit. För varje paddeltag formades först en virvel, svartare än vattnet. Sedan började det glimma lätt i en gröngul nyans som sedan växte till en sprakande fontän av självlysande grönt. Vågorna från våra båtar var som en stjärnhimmel, gröna trådar som sträckte sig långt efter kajaken. Detta gjorde att våra mornar blev senare och senare. Men det gav oss en helt ny värld. Paddlingen blev lättare och lättare ju mer våra kroppar vi öva och därför var det underbart att ta omvägar för att se in i vikar och tillbringa kvällarna i den nedåtgående solen. En av dagarna tog vi oss iväg i normal tid. Vi klättrade smidigt i våra kajaker och det var som vanligt härligt att glida ut över vattnet. För varje paddeltag vi tog kom vi närmre Picton men jag blev mer och mer övertygad om att vi fått det bästa av det bästa. Efter ett tag kom vi in i en liten vik med fiskeförbud. Vår guide berättade att här bott en man som blivit en sådan vän med fiskarna här i viken att de tillät honom att röra dem. Det slutade med att han fick en forskarplats där han vägde fiskar. Det innebar att han kallade på fiskarna som frivilligt lät sig plockas upp ur vattnet och vägas. Helt otroligt tyckte vi, men när vi plaskade med händerna i vattnet kom hela stim av fiskar som åt brödet ur våra händer. Ett sanctum för fiskar, det hittar du bara i Nya Zeeland. Veckan började ta slut så den sista kvällen tog vi chansen att ha en riktig barbecue på klipporna (elden gjordes i en eldstad) och hade en riktig fest. En strålande avslutning på en underbar vecka. Och när vi gled in i Picton-bay sent nästa eftermiddag fanns det ingenting att ångra och en hel kappsäck full av minnen. Så du paddlare, när du är på Nya Zeeland, ta chansen att möta The Queen of Sounds. |
Artikeln är skriven av Johan Timander,
redaktör
