Teknik & Säk-97

Kajak med Friluftsfrämjandet
Teknik- och Säkerhetsövningar sept 1997

Rönnkläppen norr om Runmarö. Bilden från Teknik- och Säkerhetsturen sept-97. Vi försöker att bli torra och varma efter räddningsövningarna.

Kamraträddning är en mycket säker metod som alla paddlare ska vara komfortabla med. Den är så enkel att man kan snacka upp haverister som inte övat tidigare. Men naturligtvis bör någon av parterna ha provat, helst båda. Det kan ju råda sällsynt ogynnsamma förhållanden då snack inte räcker.

Första åtgärderna vid haveri:
1. Håll fast båten och rädda paddeln.
2. Är du ensampaddlare i kallt vatten och det minsta osäker: skicka omeddelbart upp den största raketen du har med dej.

Den bästa hjälpen är dock kamrater. Bra kamrater fixar paddeln, båten och drar upp dej själv.

Kamraträddningen inleds med att räddaren - här är det Monika - lägger sin kajak skavfötters med den havererade. Det går i och för sig att ligga med stävarna åt samma håll, men då får man något sämre grepp när man ska stabilisera båtarna, och räddaren måste vara lite starkare i nyporna.
Om det går hög sjö är det bra om räddaren lägger sig på lovartsidan eftersom man då får bättre skydd mot skvalpsjö vid länspumpningen.

(Kommentar 1 : OBS i mycket grov sjö och brytande sjö får man inte göra så här, men så länge kajakerna inte riskerar att välta runt, och heller inte glida över och trycka ned den nödställde, är det en bra metod. Under riktigt svåra förhållanden gäller inga skolböcker. Därför ska man träna och prova många olika räddningstekniker och skaffa sig skaplig rutin. Om högsjöräddningar i mycket hårt väder ska vi återkomma.)

(Kommentar 2: Vid länspumpning i hårt väder är det klart bäst om räddaren ligger i lovart. Å andra sidan är det lättare för den nödställde att komma upp om han själv får ligga i lovart - då trycks inte benen in under båtarna p g a avdriften.... Kanske ett argument för den s k ´Brunnsviksmetoden´, där den nödställde kryper över räddarens kajak.)

Kajaken vänds rätt. Gör man det snabbt , brukar det mesta som ligger löst i sittbrunnen räddas.
Långfärdspackade kajaker är så tunga att det knappast lönar sig med något sorts finlir för att få ut vattnet. Vänd upp på det enklaste och snabbaste sättet. Se till att snabbt få ett stabilt grepp om sittbrunnssargen på den havererade kajaken (detta är nu bådas livförsäkring).

Håll ordning på paddlarna.

Monika har med båda händerna ett rejält grepp om sittbrunnssargen och Ingrid ligger just bakom sittbrunnen och håller benen i ytan med bensparkar. Häver sig upp på akterdäcket med hjälp av armar och ett par rejäla bensparkar.

Ingrid kryper upp på akterdäck med låg tyngdpunkt. Huvudet mot aktern. Magen platt mot däcket (packning på akterdäck är en styggelse!). Har man som på denna kajak - en Arctic Expedition - medelstor sittbrunn kan man lägga ned benen direkt i sittbrunnen och på så sätt få ned tyngdpunkten ytterligare. Har man liten sittbrunn så går man upp en aning längre bak och sticker ned benen i sittbrunnen.

Ingrid håller tyngdpunkten så låg som möjligt. Kryper ned i sittbrunnen tills ändan är över sitsen, kanske några centimeter ytterligare.

Här kommer rutinen från övningarna in, t ex att hålla upp kapellet så att det inte kommer under ändan i nästa moment.

Ingrid vrider sig rätt och sätter sig. Bäst om hon vrider sig in mot Monikas kajak för att kunna få bättre stöd. Det är bra om fyra händer stöttar kajakerna i detta lite vingliga moment.

(Det brukar fungera bra även om man vrider åt fel håll)

Att pumpa är bra, för då håller man sig varm.
(Men först smyger Ingrid undan näsklämman inför närbilden)

Kajaken ligger nu lågt i vattnet. Är det hård vind bör räddaren ligga på lovartssidan (kajakerna hamnar alltid tvärs mot vinden) och det kan dessutom vara nödvändigt att trä på så mycket som möjligt av kapellet för att hindra vågorna från att skvätta in nytt vatten i båten under länspumpningen.

Kommentarer:

Om man i hård pålandsvind ligger nära strand, ska någon förbereda sig för att bogsera ut haverist och räddare innan man driver in i "surfzonen", där vågorna börjar bromsas upp och därför blir höga och brytande. Bogserlinan sättes snarast möjligt på räddarens (OBS!!) kajak och man bogserar i förekommande fall ut hela ekipaget under pågående räddning.

Man kan improvisera åtskilligt när det gäller att komma upp på däck (med låg tyngdpunkt om inte kamraten har en gorillas styrka). Kommer man fel, får man krypa lite framåt eller bakåt innan man stoppar ned fötterna i sittbrunnen.

Har man en lastad skärgårdskajak med jättestor sittbrunnsöppning och utan packskott, ligger den antagligen mycket djupt i vattnet, och det kan ev vara bättre att krypa upp från andra sidan - över räddarens fördäck - och försöka att tömma/länspumpa lite innan man kan krypa ned i den egna kajaken (då bör kamraten absolut ligga skavfötters). Haveristen får under krypandet hålla ihop kajakerna så att de inte glider isär. Eftersom båtarna rör sig relativt synkront i vågorna, är det inga våldsamma krafter som ska betvingas. Tag på kapellet, stick in pumpen mellen kapellet och magen och pumpa ur resten.

Ovanstående variant kan också vara att föredra om haveristen är mycket tung och räddaren klen i nyporna. En mycket tung haverist kan även gränsla kajaken bakifrån och sedan lägga sig tvärs över båda båtarna och rotera ett halvt varv... Bäst är ju att träna först, så vet man någorlunda vad som gäller när det behövs.

Är man bara två i hög sjö och dessutom otränade, får man se upp lite i det inledande skedet. Om den nödställde blir panikslagen och börjar klättra upp på räddarens kajak, kan det sluta med att båda ligger i vattnet (i så fall håll ihop båtarna - så kan man nog rädda situationen i alla fall!). Bäst är nog att hela tiden ha den havererade kajaken mellen räddare och haverist.

Om man har extremt liten sittbrunnsöppning fungerar inte "skruvingång". Då måste man ligga på rygg och sticka ned fötterna. Man börjar med att haveristen ligger mellan kajakerna, lägger upp armarna på båtarna, böjer sig bakåt och lägger upp benen på den egna kajaken, börjar sticka ned benen i sittbrunnen samtidigt som han häver upp överkoppen ur vattnet (hela tiden liggar på rygg....). Denna metod är nödvändig för entusiaster i hemmabyggda eskimåkajaker, men kan också vara bra för vanliga paddlare. Räddningsmetoden är snabb och pålitlig under verkligt svåra förhållanden, men måste vara ordentligt intränad. Det går knappast att snacka upp en haverist på detta sätt.

Är man flera paddlare, lägger man sig på sidorna och stöttar upp både räddare och haverist.

Här kan man se hur vi stagar upp den vita havererade kajaken (i mitten) genom att också hålla ett grepp i nosen. Det kanske inte gör så mycket för grundstabiliteten, men tar bort mycket av ´vippigheten´ i den vattenfyllda båten.

Läs också Sea Kayaker Technique

Ensamräddningar
Dessa metoder måste tränas in omsorgsfullt och under ordnade former och ska sitta i ryggmärgen om de ska vara pålitliga. Man blir fort uttröttad av upprepade misslyckade försök.

Eskimåsväng, "roll" är en bra teknik de som har tränat in tekniken. För dem är det egentligen ingen räddningsmetod, utan ett sätt att svänga kajaken rätt när man ibland hamnar fel.
Även "amatörer" bör träna att rolla för att få mer kajakkänsla och därmed kanske undvika att hamna i svårigheter. Om man ändå - mot förmodan - slår runt, funkar rollen med lite tur.
Om inte, får vi krypa ur båten och ta fram flottören. Träning på eskimåsväng är ett suveränt sätt att nöta in bästa teknik för flottöruppgång enligt nedanstående metod.

(men först sneglar vi på den nederlä'nske kajakekvillebristen John van Leeuwen, som visar den fulländade tekniken. När kajaken står upp i 90 grader släpar fortfarande Johns huvud och större delen av överkroppen kvar djupt i vattnet. Därigenom behövs minimal styrka för att rolla upp, se hur John utan att lägga ned speciellt mycket kraft smyger upp ur vattnet.
Bilden från Höstträffen på Svärdsklova 1996)

En flottör är det bästa hjälpmedlet för ensamräddning.

Förvaras hoprullad på akterdäck. Man blåser upp den i lugn och ro när man ligger i vattnet, trär flottören på paddeln. Blåser upp lite till för att fixera flottören på paddelbladet. Därefter kryper man in i båten upp och ned (möjligen med båten i sidläge) och sätter sig i normal paddelställning och trycker sig fast med knäna upp under däcket och rumpan mot sitsen. Därefter rullar man upp kajaken ungefär som vid eskimåsväng. D v s man lutar sig långt bakåt, tippar först upp kajaken och låter kroppen komma upp lite efteråt. Låter krångligare än det är. Antagligen den bästa självräddningsmetoden.

När man kommer upp har man bra kontroll över situationen och måttligt med vatten i sittbrunnen.

OBSERVERA att denna metod är en sorts "förenklad" eskimåsväng med flytkraft på paddeln, och fungerar bra även om tekniken inte är riktigt fulländad.

Alternativ flottörmetod
Man kan också vända kajaken rätt och sedan använda paddel med flottör som en utriggare och klättra upp på samma sätt som vid vanlig kamraträddning. Gå helst upp från läsidan. När man kommer upp har man dock mer vatten i sittbrunnen och sämre balans jämfört med metoden ovan, det finns viss risk att tippa igen.
På bilden syns flottören i vattenytan, Monika har krokat höger fot över paddel+flottör och är på väg upp.

Web-master övervakar.

Vi tror att denna räddningsmetod borde kompletteras med någon form av drivankare för att fungera bra. Vi återkommer om detta!

Zakari Peltonen
följer räddningsövningarna på sitt sätt i sin vil-och sovkajak.