Varför roder på kajaken? Detta har debatterats av och
till i mer än 50 år. Dessutom har debatten färgats av okunskap, trots att det är enkla
hyrodynamiska lagar bakom sättet att styra flytetyg genom vattnet.
Främst från England har under senare år spritt sig en
nostalgivåg, där det anses vara något av status, att paddla utan roder.
Hur bär man sig åt för att klara av detta?
Givetvis kan alla kajaker styras via framdrivningskraften
(läs paddeln), men speciellt för engelska modeller gäller, att man också styr genom
att luta kajaken. Man bygger helt enkelt kajaken med 3 styrlinjer i skrovet. Först och
främst köllinjen, som är lång och rak. När kajaken balanserar rakt, strävar den
därför efter att gå rakt fram.
Sedan har kajaken mer eller mindre markerade slaglinjer
(den linje som utgör övegången mellan botten och fribord). För att få fram dessa
linjer måste botten göras relativt flat (vilket ökar den våta ytan). När man så
lutar kajaken kommer den krökta slaglinjen att fungera som köllinje och då den är
svängd, kommer kajaken att svänga. När man lutar åt höger svänger kajaken åt
vänster och vice versa.
Till synes mycket elegant.
Men vad är då nackdelarna?
Redan aleuterna, som bebodde ökedjan mellan Alaska och
Asien visste, att den rundbottnade kajaken var överlägsen i snabbhet och sjöegenskaper
och de konstruerade kajaker, som även i våra dagar måste ses som optimala i vind,
vågor och snabbhet. Men en rundbottnad kajak med böjd köllinje kan man inte styra genom
att luta den och de använde sig också av olika roderlösningar.
Om man nu ändå accepterar att en kajak som är byggd att
styras utan roder är långsammare (har större våt yta) än en rundbottnad, som styrs
utan roder. Vad finns då mer för nackdelar?
Jo de största visar sig i svår sjögång.
Jämför med att kasta ut en boll och en tom mjölkkartong
i vågor. Medan bollen bara stiger och sjunker när vågorna drar förbi, kommer kartongen
att guppa och vicka våldsamt och även kana redlöst i vågskvalpet.
Samma är tendensen med kajakerna.
Den rundbuttnade kan med små krafter hållas rakt och om den är väldesignad kan den
lätt med rodret styras i alla riktnigar.
Den roderlösa kajaken med markerade slag uppför sig helt
annorlunda.
Rak motsjö vållar sällan problem, men vid sidsjö vill den slingra, beroende på att
den lutande vågen påverkar alla kajakens styrlinjer och försöker att få den att
svänga från sida till sida. Än värre blir det i medsjö, där den flata bottnen lätt
tvångsurfar och slaglinjerna styr. Kajaken spårar lätt tvärs i sjöar och det vill
till ytterst avancerad paddelteknik, för att behärska medsjöpaddling i sådana
förhållanden.
Jag vill därför på det bestämdaste avråda från att
använda rakkölade, flatbottnade kajaker vid tuff medsjöpaddling. Även om de förses
med roder, är dom mycket svårare att behärska, än den rundbottnade som är konstruerad
för roder.
Förväxla aldrig roder och skädda. Med roder styr man
kajaken dit man vill, medan skeddan är ett hjälpmedel för att hålla inställd kurs.
Av roder finns 2 huvudtyper.
Underliggande profilroder, eller akterhängt släproder.
Underliggande profilroder har högre verkningsgrad och kan
därför göras mindre och får mindre bromsande effekt. Denna typ används mest på
tävlingskajaker.
Släprodret har fördelen att tippa upp om man kör mot
något. Det kan också i allmänhet tippas upp manuellt om man vill backa över något
hinder.
Eftersom de flesta släproder suger luft från vattenytan på rodrets undertrycksida, så
är det bara övertrycksidan som styr. Roderbladet behöver därmed var minst dubbelt så
stort som det underliggande profilrodret för att ge samma effekt. Den ökade våta ytan
ger då dubbla motståndet. Dessa små krafter har dock betydelse endast på
tävlingskajaker och rodrets motstånd kan oftast negligeras på en långfärdskajak. En
fördel är dock om rodrermekanismen är gjord så att man kan välja hur mycket av rodret
man vill ha nerfällt. Även små motstånd är också motstånd och på en dagsetapp kan
man vinna många meter.
Ytterligare en fördel med roder, är att det är mycket
lätt att hålla en jämn paddlingsrytm. När så andningen går i fas med paddlingen
tillförs ytterligare en dimension.
Kajaken och människan blir ett.
En individ. Sannerligen den verkligt marina människan. Obegränsad och levande.
Ingvar Ankervik
11.7.94
Undertecknad har med hjälp av en mycket exakt fartlogg
testat alla våra och ett par andra nordiska kajaker i avseende att avgöra hur
lättdrivna de är i normala hastigheter.
Tidigare prov jag utfört var att mäta hastigheten vid 6
Kp dragkraft, med en egenkonstruerad utrustning. 6 Kp är ganska mycket, då det motsvarar
den kraft en tävlingskanotist utvecklar under en sprinterdistans och det är egentligen
tämligen ointressant för en långfärdskajak.
Genom att själv paddla kajaken och läsa av farten, blir
värdena mer relevanta för praktiskt bruk. Dels blir framdrivningskraften rättvisande,
då paddelns osymetriska framdrivning inkluderas och dels blir fartområdet praktiskt
tillämpbart. Naturligtvis, tänker många att jag inte kan utveckla samma effekt vid
varje paddlingstillfälle som testet pågick. Men själv är jag övertygad om att jag kan
det, då jag var vältränad och har mycket lång paddlingsrutin. Med över 50 års
paddlingserfarenhet känner jag min kropp och paddlingsrytm extremt väl. Loggivaren var
placerad på samma ställe på varje kajak och jag satt i samma sittställning vid varje
prov och använde samma paddel.
Vissa saker är intressanta att notera. Exempelvis att Lisa
är betydligt mer lättdriven, än vi tidigare uppgivit. Också att notera är hur lika
kryssningsfarten är mellan de olika kajaktyperna. I farter under 5 knop är det i
huvudsak den våta ytan som bestämmer hur lätt det går.
Toppfarten skiljer mer och skulle skilja än mer om man
kunde tillföra mer kraft än jag med mina 56 år kan åstadkomma. Exempelvis lyckades en
tävlingskanotist komma upp över 9 knop med en Seagull Elite. Det skulle han inte kommit
i närheten av med en Lisa. Trots att Lisa går nästan lika lätt i 5 knop.
Då kan man fråga sig, vad har man för glädje av att nå
hög fart?
Personligen upplever jag en stor tillfredställelse i, att
om jag tar i ordentligt, så resulterar det också i högre fart.
Praktisk nytta av bra högfartsegenskaper har jag främst
när jag utnyttjar motorbåtsvallar för surfing. Man kan ha mycket roligt och spara
mycket energi genom att hänga på motorbåtar. I stort sett alla deplacerande motorbåtar
och segelbåtar går att hänga på. Man utnyttjar sidovågen eller någon av
häckvågorna och kan i ett bra häng följa med utan att behöva paddla alls. Men när
man fångar in vågen krävs i regel att man har en snabb, roderharmonisk kajak för att
lyckas.
Perfekt är också om kajaken har ett bärigt akterskepp,
svängd köllinje och bra sjöegenskaper.
Personligen har jag surfat efter båtar med upp till 14
knop. Dock, lättast och bäst går det efter spetsgattade båtar (snipor) som knallar på
kring 8 knop. I min ungdom hände det ofta att sådana båtar (som då var mycket vanliga)
kunde dra mer än 10 kanotister, liggande på första, andra och tredje häckvågen.
Ut och prova, jag garanterar att ni får roligt.
Nu, mina loggade farter:
