http://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Rinman
http://eskilstuna.se/templates/Page____106276.aspx
 

Bergwerkslexicon 1788-89

All ny matlagning efter recept börjar med att man studerar Hagdals ´Kokkonsten´ från 1879.  Då får man en aning om hur just den  - eller den ursprungliga varianten -  från början lagades i 1800-talets Sverige då den franska kokkonsten introducerades i det breda borgerskapet. Sedan får man själv värdera om eller hur det nya receptet är att föredraga framför det ´klassiska´.
På samma sätt ska man kolla alla nya tekniker mot gamla. Man förstår då plötsligt många gamla (100/200 år ligger inte speciellt många generationer tillbaka i tiden)berättelser och talesätt, förstår deras ursprung och kan sätta dem i sitt samman-hang. Man kan tillgodogöra sig det bästa av seklers erfarenheter och sortera bort många nya opportuna tokigheter  -  utan att tacka nej till vettiga innovationer.



En guldgruva(!) är då Swen Rinmans ´Bergwerkslexicon 1788-89´.
Var hade jag annars hittat en text om just den ´rakknifsten´ jag ärvt av farsan...? Och om den inte tappas i golvet kommer den att finnas kvar i ytterligare hur många generationer som helst, med tanke på hur mjukt rakbladsstålet är och hur sällan rakkniven kommer fram i dessa dagar.

http://www.jernkontoret.se/bibliotek/urkunder_och_kallor/bergwerkslexicon/index.php

"Bergwerkslexicon är ett mycket omfattande uppslagsverk i två delar på 1096 resp. 1274 sidor. Det utkom 1789 och skrevs av bergsvetenskapsmannen Sven Rinman (1720-1792) som ofta har kallats 'den svenska bergshanteringens fader'.

Bergwerkslexicon behandlar all den tidens kemi och vetenskap rörande metaller och geologi samt den praktiska kunskapen rörande smedjor, hyttor, gruvor och andra anläggningar; deras redskap, tillvägagångssätt, ordnande och skötsel.

Bergwerkslexicon är därför en utomordentlig källa för historiker vad beträffar 1700-talets kemi och bergsvetenskap. Den utgör ett lättillgängligt uppslagsverk inte bara för denna tids kunskap inom dessa områden utan är även ett resultat av en mans forskning, gjort med egna händer och sett med egna ögon...."

Jag tar med två exempel som är fullt relevanta än idag, som de matnyttigaste introduktionerna (för svenska förhållanden) på respektive områden.

Brunera betyder at vid försilfring, eller förgyllning polera de pålagde guld- eller silfverbladen. Då en förgyld metall skall poleras, så at den får sin rätta glans, har hos konstnärer af ålder varit brukeligt at gnida den med Blodsten, som vätes i ättika; men träd, som med guld- eller silfverblad blifvit försilfradt eller förgyldt, poleras med hund- eller vargtänder.
      Brunering på järn göres sålunda at råpoleradt järn anlöpes uti hettan, til dess det börjar taga en mörkblå färg, då det, under bibehållen hetta, gnides med en slipad hård Blodsten, til dess det får en mörkblå, eller brunaktig färg, som någorlunda bevarar det ifrån rost. Se vidare härom, äfvensom huru järnet på et annat sätt bruneras med saltsyra, eller Butyrum antimonii, uti Järnets Historia s. 17 och 61. Detta senare kallas egenteligen Brunbetning.
      På koppar kallas det Bronzering och sker på annat sätt. Se Bronzering.

Brynsten, Hvättjesten, Cos, (Wetstein). Som denne stenens förnämsta kännemärke består däruti at nöta järn och stål, eller andra metaller och stenarter, som däremot gnidas, så följer däraf at den kan bestå af ganska många förändringar uti bergart, hårdhet, finhet, färg, lynne och sammansättning.
      Förnemligast böra väl brynstenar räknas ibland sammansatte hällearter til sandsten, som med dess korn går graderingsvis uti finhet ifrån det grofvaste slipstensgry til det aldrafinaste kiselmjöl, hvilket med konst kan åstadkommas och hvars enkla partiklar med bästa microscop knapt kunna uptäckas. Både den gröfre och finare sandens sammanhäftande ämne, eller gluten, bstår uti en lera, som med dess olika egenskaper af mer eller mindre eldfast art samt af mer och mindre renhet ökar brynstenarnes varieteter. Därtil kommer, at om leran skall stenhärdas emot luftens åtgärd, kan det intet väl låta sig göra uti naturens verkstad utan någon inblandning af järnets limaktiga väsende; hvaraf kommer at en stor del och i synnerhet färgade brynstensarter, såsom svarta, grå, bruna, röda, gröna, blå och gula, äro alla mer och mindre haltige, stenhärdade järnleror, af hvilka några Engelske bruna hålla ända til 30 procent järn och kunna brukas med förmån som järnmalm. Uti dessa järnbrika brynstenar tyckes järnkalken i synnerhet vara det ämnet, som gör nötningen på stål, hälst den aldrafinaste egg på sådane stenar kan brynas.
      Af dessa för konster och handtverk så angelägna stenar tyckes hvart och et Rike nästan äga fina egna arter. I synnerhet öfverflödar England af mångfaldiga föränderliga arter, af grofvare sand- och finare brynstenar, som också detta Rikes omtänkte arbetare förstå at göra begärliga och lämpeliga för hvarjehanda behof, genom sågning och slipning, efter stenslagets art och det ändamål, hvartil brynstenar kunna komma at användas; antingen at nyttjas med vatten, hvartil de grofvare och lösare sorter äro tjenligast, eller med olja,  hvartil de finaste och  hårdaste äro lämpeligast.
      Sverige äger väl intet många, men goda arter, hvaribland Orsa så kallade blåhenar, som tillika hafva någon inblandning af fin skimmer, äro mäst bekante. Därnäst har jag haft tilfälle at uptäcka tvenne ställen här i Riket, nemligen vid Björskogsnäs uti Grythytte Socken och vid Glanshammars gamla silfvergrufvor uti Nerike, hvarest finnes ansenlig tilgång af en ganska fin och starkt nötande brynsten, gulgrön och olivefärgad, halfgenomskinlig i tunna kanter, liknande aldeles både i färg och godhet den Levantiska brynsten och är tjenlig så väl för rakknivar, som för hvarjehanda finare eggjärns, såsom grafsticklars och svarfjärns, hvättjande med olja. Herr PERRET uti dess Pogonotomie, tryckt i Yverden 1770, upräknar i synnerhet för fina kvifvar 5 sorter, såsom:
      1:o. En mörkgrå brynsten, som fås uti Lothringen och flerestädes, men aldrabäst uti Lothringen och flerestädes, men aldrabäst uti Lüttich vid stenkolsgrufvorne. Tjenar för alla slags skärande verktyg, då den är lagom hård och fri ifrån hårda korn och fläckar.
      2:o. Levantisk brynsten, som finnes af två slag, antingen ljusgul, olivefärgad, halfklar, bestående af mjuka och lena korn, eller mörkgul med hårda och skarpa korn. Af senare slaget finnes flere goda än af de förra, och uti begge träffas ofta ådror, eller ränder, af lösare och hårdare art än den öfriga stenen, men de stenar anses alltid bättre, där ådrorne följa längsefter stenen, än där de gå tvärtöfver.
      3:o. Grönaktig, svart eller brunaktig, kommer mäst ifrån Lothringen eller ifrån England.
      4:o. Rakknifshenar äro de aldrafinaste och komma förnemligast ifrån grufvorne vid Lüttich samt äro dels hvita, dels gulaktige, stundom medförande på baksidan en svart skiffer. Den som intet har några hårda ådror, eller fläckar, som kännes litet sträf emot nagelen och kan litet rifvas med en knappnålsudd, hålles för god. Dock är bättre för hård än för mjuk.
      5:o. Gröna hälleflintarter, som stundom finnas vid älfstränder, äro de aldrafinaste och komma ifrån Spanien; äfven finnas gatorne uti Rochelle til en del belagde med sådane stenar. Ju högre grön färg de äga, ju bättre pläga de vara at gifva rakknifvar den finaste egg, som är högst nödig för lancetter m.m.
Några sorter af våra Svenska fina och svarta trapparter gifva äfven god egg.

***