Brunering, blånering, linoljebehandling...
Några samlade notiser om gamla rostskyddsmetoder.

Se speciellt E Hermelins ´Brungöring av vapendelar´, sist på sidan.

Riktigt bra rostskydd på vanligt järn/stål är svårt att få till för en amatör som inte har ett högteknologiskt laboratorium i hemmet. Samtidigt är ju rostbenäget kolstål det i särklass bästa knivmaterialet  -  om man bortser från korrotionsproblemet. Jag har försökt samla ihop några notiser om gamla hantverksmässiga metoder som faktiskt ger någorlunda hyggligt rostskydd baserat på tekniker och som kan praktiseras i köket.

Rost är ett ganska bra skydd mot mera rost, så en kontrollerad rostning till en jämn och blank yta där ingen smuts fastnar eftersträvas. På så sätt undviks djupare  gravrostangrepp. Den urgamla bruneringstekniken bygger på detta.

Linoljebehandling är ruskigt effektivt, men kanske inte lika snofsigt. Rekommende-ras på grovsmide, knivblad etc! Men man vill kanske inte ha in linolja i en vapen-mekanism. Eller på ett utställningsknivblad.

Blånering är mest ´state of the art´, men svår att utföra och inte jätteeffektivt. Processen förutsätter ibland höga temperaturer som kan påverka härdnigen negativt om den utförs amatörmässigt. Blåneringsvätskor som man kan köpa och enkelt bara plaska på stålet har dålig effekt.

Jag förutsätter att giftiga kemikalier hanteras med ansvar. Är man tveksam vid t ex ´brunering´ kan man ju använda den gamla alternativmetoden att provocera fram en giftfri kontrollerad oxidation (=rostning!) genom att pinka på det metalliskt renpole-rade arbetsstycket (och i tillämpliga dela följa bruneringsproceduren i övrigt).

Jag har inga etiska synpunkter på någonting, men kan påminna om att urin i normal-fallet är en i det närmaste steril vätska, förmodligen mer lämpad att tvätta nyfödda barn i än i kranvatten. Är man orolig för det ´onormala´ fallet kan man ju undvika urin från de däggdjur som har ungefär samma bakterieflora som människor (d v s gris, apa, råtta) och i stället söka bekantskap med häst, åsna, kamel eller kossa.
OBS: blod och liknande kroppsvätskor är något helt annat. Varning för människa, apa, fästing och fågel.

 

Notiser:

http://www.aimt-group.com/138-7-bakgrunden.php
Brunering är en process enligt DIN 50 938:2000 för ytförädling av järn- och gjutningsämnen.

Brunering sker som doppbehandling. För den processen doppar en speciell fästanordning ämnen vid 140°C ± 5°C i en oxidationsmedelhaltig, alkalisk lösning. Då bildas på ämnets yta ett jämt, amorft och mörksvart blandoxidskikt av FeO och Fe₂O₃ (Fe₃O₄ ). Då omvandlas järnet vid ämnets ytskikt kemiskt i järnblandoxid. Själva skiktet erbjuder bara lite korrosionsskydd men ger möjligheten att i ett doppförfarande efterbehandla ämnet med korrosionsskydsolja.
Det använda korrosionsskyddsoljans art samt sättet hur det läggs på är avgörande för de korrosionsskyddsegenskaper som uppnås.

Grundförutsättning för behandlingen med korrosionsskyddsolja är metallisk blanka ytor. Därför rengörs ämnen före den egentliga bruneringen i en vattnig alkalisk avfettning och vid förekomst av rost- eller andra oxidskikt antingen strålas ämnen eller behandlas utöver den egentliga avfettningen med en förtunnad mineralsyrehaltig betsning.

 ***

"Brunering skall inte förväxlas med blånering som är en mycket avancerad metod, där svärtan åstadkommes av kol som tillföres järnets ytskikt."

***

(Blånering är en industriell process man använder för att rostskydda stålmaterial. Blånering i dess sanna form går till genom att man efter eventuell härdning hettar upp materialet till 400-500ºC och låter det svalna i rumstemperatur. Detta kallas för anlöpning och görs för att få vissa önskade egenskaper av materialet, blåneringen är en bonuseffekt.

Blåneringen får en blåsvart färg på grund av ett tunt oxidlager utanpå materialet, denna färg anser många vara väldigt tilltalande och har ett dekorativt värde. Bland annat gevärspipor/mekanismer blåneras, men ofta faller denna blånering under en kategori av "falsk" blånering, då materialet kokas i så kallad blåneringsvätska för att få den eftertraktade färgen.)

***

Läsning:

Gunsmithing av Roy F. Dunlap
Finns på internetbokhandlar. Tar upp många olika sätt och metoder för ytbehandling plus en massa recept.

Handbok i galvanisering, oxidering och metallfärgning
Hugo W. Larsson, Björck & Börjesson bokförlag 1964

Några exempel ur "Handbok i galvanisering, oxidering och metallfärgning", av Hugo W. Larsson, Björck & Börjesson bokförlag 1964:

...Svartbränning, vilken har stor användning vid färgning av finare smiden och modern belysningsarmatur.
--
Föremålet renbetsas först från slagg och råyta, upptorkas därpå i sågspån, härefter bestrykes detsamma med linolja, vilken inbrännes över koleld eller gaslåga. Först erhålles då en brun ton som vid upprepad behandling övergår i svart. Denna svarta yta avskuras i allmänhet på upphöjningarna, vilket giver i synnerhet hamrade föremål stor effekt. Efter avskurningen fernissas utan inbränning.

Glänsande svart färg.
Ett glänsande svart överdrag på järn erhålles genom att bestryka detsamma med en lösning av svavelblomma (fint svavelpulver) i terpentin, och därpå inbränna över gasflamma. Svavelblomman löser sig lättare om man värmer terpentinen i vattenbad vid beredning av lösningen.

[Här hoppar jag över några recept med giftiga koppar- , tenn- och kvicksilversalter]

Blåanlöpningssats för gevärsfaktorier [underligt formulerat i originaltexten, troligen har några rader fallit bort i sättningen. jag försöker tolka det så gott det går här]:
Smält 9 delar salpeter och 1 del brunsten tillsammans. Doppa järnföremålen i smältan och anlöp därefter i ugn vid 450 °C (det är noga med rätt temperatur, använd pyrometer eller termostatreglerad ugn). Skölj föremålen i varm sodalut och därefter i varmt vatten, varpå de inoljas.

I "Kemisk tekniska recept", sammanställda av Sven Englundh och utgivna av Mora Offset, ganska oredigt häfte i A4-format som såldes av Clas Ohlson på 80-talet, finns bl a följande:

Brunering av järn.
I 0,9 liter destillerat vatten blandas 50 ml denaturerad sprit, 60 g kopparnitrat, 75 g järnklorid och 150 g järnsulfat. Vätskan penslas tunt på järnföremålet. Föremålet får torka på varmt ställe och putsas med stålull. Upprepa till önskat resultat. Avsluta med att inolja föremålet med linolja eller annan lämplig olja.

Svartbetning av järn, alt 1.
70 g kopparnitrat löst i 30 g (ungefär 50 ml) denaturerad sprit penslas upprepade gånger på föremålet under uppvärmning. Avsluta med att gnida in föremålet med linolja.

Svartbetning av järn, alt 2.
Järnföremålet penslas med en lösning bestående av 2 g salmiak och 25 g järnsulfat (säljs som mossborttagningsmedel för gräsmattor) löst i 0,1 l destillerat vatten och upphettas tills önskad färg erhålles. Inoljas.

Carl Gustafs stad. Reinhold Rademachers manufakturverk och Eskilstuna Utgiven av Eskilstuna stad. Tryckt 1959. 226 sidor. Denna bok utgavs i samband med 300-årsjubileet för Carl Gustafs stad 1959.

Boken består av sex större uppsatser:

• Reinhold Rademachers smedjor av Erik Andrén

• Carl Gustafs stad. Manufakturverkets tillkomst och utveckling av Mats Thunander
• Att smida järn och bränna stål. Material och metoder vid Carl Gustafs stad av Elias Hermelin
• Vid rademachersmedjorna. Från fristad till kulturreservat av Göran M. Silfverstolpe
• Mäster Skog i ”Rademachersmedjan” och andra smeder. Några minnesbilder från gamla Eskilstuna av K. Hilding Källén
• Kulturreservatet Rademachersmedjorna av Sven Tynelius

***

Brungöring av vapendelar

Utförande använt vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori, Eskilstuna.

Rengöring: Ståldelarna kokas c:a 15 minuter i 5 á 10 %ig lösning av kristallsoda, sköljas i rent kokande vatten och får torka. Mycket oljiga delar doppas i varmt kalkvatten i stället för rent vatten. Sedan de fått torka, bortkratsas den avsatta kalken med roterande ståltrådskratsskiva.

Fin sandblästring underlättar brungöringen avsevärt.

Brungöringsvätskan beredes enligt bifogat recept och lösningarna A, B och C förvaras i skilda flaskor. Före användningen blandas de i viktförhållandet 6:3:1. Endast vid förbrukning på kortare tid (inom 2 á 4 veckor) kan vätskan från början iordningställas färdigblandad. Vätskan måste förvaras svalt, dock ej utsatt för kyla. Den tillblandade vätskan resp lösning C kan i värme giva upphov till gaser, som kunna spränga flaskan, om ej proppen vid övertryck kan lätta på sig.

Brungöring: Föremålens yta bestrykes med brungöringsvätska medelst en liten ren svamp eller hopvirade yllelappar fästade på en hållare. Smärre delar kunna eventuellt doppas hastigt i vätskan, men de få därvid icke vara varma.

Delarna hängas nu in i ett värmeskåp med torr luft av c:a 50 á 60° temperatur tills godset blivit väl genomvarmt ( t ex 1 timme). Då påsläppes någon ånga under c:a 10 minuter, varvid temperaturen skall hålla konstant. Nu får delarna hänga i fuktig luft och rosta under minst 3 á 4 timmar. Mot slutet tillses att luften blir mera torr.

Föremålen uttagas och kokas 10 á 15 minuter i rent vatten för utlösning av de rostbildande salterna. De upptagas och får torka samt kratsas därefter försiktigt på roterande, mjuk ståltrådskratsskiva.

Hela denna behandling med bestrykning, rostning, kokning och kratsning upprepas nu tre till fem gånger beroende på fordringarna och på det erhållna resultatet.

Efterbehandling: Föremålen inoljas slutligen med någon tunn mineralolja, eller vaselin om förrådsförvaring avses.

Carl Gustavs stads Gevärsfaktori
Laboratoriet den 17/12 1940
E. Hermelin

 Brungöringsvätska, recept

(Tillverkas av GF samt av Apoteksvarucentralen "Vitrum", Stockholm)

Försäljningspris: kr/kg.

                                                           kr/kg  från mars 1942
Armén skilda lösningar A B C                    4:00
Armén blandade 5 kg sats                         3:00
Armén blandade 5 kg sats                         2:50
Utomstående                                            5:00

OBS: Vätskan är giftig
         Måste förvaras inlåst.
         Se yrkesinspektionens föreskrifter.

G F Lab 27/6 1942.