Ka-Bar, 
det var så här det började...

I begynnelsen var Ka-Bar. 
En specifikation av ´utility knife´ under uppstarten av andra världskriget går till olika amerikanska knivtillverkare, ett antal nappar och och levererar sina respektive versioner, men det blir tillverkaren Ka-Bar som får ge sitt namn till begreppet.

Knivtypen blir oerhört populär och tillverkas fortfarande 50 år senare, och massor av tillverkare världen över gör mer eller mindre trogna kopior. Av alla varianter, så anses nog just ´Ka-Bar´ från Ka-Bar Knives Inc, Olean, New York, vara den snofsigaste. 

Av alla andra tillverkare - nu och tidigare - gör Camillus anspråk på att vara Den Riktiga(Riktigaste) med olika mer eller mindre sökta argument. Camillus gör bra knivar, men just deras "Ka-Bar" är ett fuskverk.

Stridskniv?
Ka-Bar har också marknadsförts som "stridskniv". Om detta är att säga att militärer slåss inte med knivar, och skulle man göra det (specialförband) så är det helt andra konstruktioner - långa, smala, koniska blad. Mycket smala och spetsiga. Läskiga. För att  vara starka  blir det mycket tjocka i mitten på bladet och följaktligen blir det dåliga eggar. Men så är de heller inte byggda för att skära med utan för att  vara stickvapen - ´deep penetration...´. Möjligen duger de som brevöppnare.
Ka-Bar är snarast en "lägerkniv", motsvarande en campingkniv för militärer (det var en olycka att den enligt Bowie-tradition försågs med en liten kort dubbelegg vid spetsen - sådant behövs kanske av storviltsjägare, för alla andra så blir det en sämre kniv). Under andra världskriget fanns också ett behov att skära/huggs ris och kvistar för maskering av läger, maskiner och människor och man gjorde enorma risknippen för att fylls igen gropar och diken för att fordon skulle kunna ta sig fram... Sådana behov finns inte längre. Satelliter och värmekameror avslöjar det som enkel maskering kunde dölja en generation tidigare. Ingen soldat drar ur i krig med ris och kvistar framför sig. Därför har moderna soldater små lätta ´moraknivar´.

Campingkniv?
Jodå - och en riktigt bra sådan. Det går att hugga med en Ka-Bar även om bladet är i kortaste och lättaste laget. Att bladet är i kolstål och icke rostfritt spelar ingen större roll, eftersom en så pass tung kniv förvaras i packningen. Eggen (bladet är alltså i högklassigt kolstål "1095") är lätt att hålla vass, går  t o m att slipa upp på en sten. Har man något bättre hjälpmedel kan man göra eggen både ytterst vass och hållbar, trots att bladet inte är speciellt hårt härdat. Det torde vara omöjligt att bryta sönder en Ka-Bar. (böjer man den, så får man väl böja tillbaka bladet).

Stålet
Kolstål 1095 gör att man kan ha en egg som är både ganska tunn och relativt robust och hållbar, lätt att skärpa när den blir slö. Bortsett från att den inte är rostfri är det således bara fördelar.
En nyutkommen KaBar ´ Next Generation´ har blad i Sandvik 12C27 rostfritt, men då är vi genast uppe i den högre prisklassen (1.500Kr), för en kniv med i princip samma bruksvärde.
Sandvik 12C27 anses numera som ´ute´, men har i själva verket mycket goda egenskaper för knivtillverkning. I och med att KaBar visat sig hålla en god kvalité genom åren och inte sålt på enbart marknadsföring, får man  tolka KaBars val av stål som en bekräftelse att 12C27 är fullt tillräckligt bra för tufft bruk.

Priset?
Stora knivar i rostfritt specialstål torde kosta från 1.500Kr och uppåt. En Ka-Bar i ´1095´ kostar 350-400Kr.

Övrigt
Tillräckligt tunt blad för att skära hyggligt, tillräckligt tungt för att hugga hyggligt. Även om en så pass lätt kniv med "dubbelegg" har en del hyss för sig . Slår man in kniven snett när man hugger, vrider sig kniven i handen (se kommentarerna om varför ´slöjdknivar´ ska ha planslipad egg - utan särskild dubbelegg eller konvex slipning. Den ska helst också ha stor ´massa´ långt från vridningscentrum, detta åstadkommes genom att bladet görs mycket brett (se Warthog) och/eller böjt som på ´ghurka-knivar´, huggsablar eller machetes, extremformen är "yxa", ett tungt knivblad på tvären...)
Skaftet ska ha en ´knopp´ eller på annat sätt möjliggöra att en relativt kort kniv kan hållas längst ut på skaftet med bara två-tre fingrar (för att förlänga huggrörelsen).
Se även diskussion under: Slöjdknivar(!)

Billig
Man har begränsad nytta av stora knivar. En liten lätt fällbar såg (150-200Kr)  eller en campingyxa har större avverkningskapacitet och mindre aggressivt utseende. Köper du en stor kniv kanske du inte vill lägga ner en förmögenhet. 

Färgen
på det svarta bladet sitter inte kvar länge. Jag tror inte den har någon praktisk betydelse som rostskydd, den slits ju omedelbart bort där den bäst behövs, så den får väl ses som kosmetika. Det går utmärkt att bättra med matt svart tvåkomponentslack (men varför?).

Längd totalt: ca 30 cm
Längd blad: ca 17 cm
Vikt, kniv: ca 300g
Vikt m slida: ca 400g

(dvs alldeles för stor och tung för att bära i bältet. Lättare än en yxa i packningen eller i kajaken. Tyngre och sämre avverkningsförmåga än ens fällbar såg, men mer robust)

Köp på amerikansk postorder, räkna med ganska dyrbar frakt (endast flygfrakt duger, annan post kommer på avvägar) och om du har otur dessutom svensk tull och moms. Det blir ändå billigare än i svenska butiker. 
Den här typen av knivar realiseras för ner mot 30-40 dollar i dag. Bland stora knivar finns inget som kommer ens i närheten när det gäller ´kniv för pengarna´. På samma sätt som ju Mora/Frost står i särklass när det gäller normalstora slidknivar.

Ka-Bar är en mycket stor kniv. 
Mycket små skillnader i centimeter gör stor skillnad i handen och ´händigheten´. Den lilla Böker-kniven (nederst) är en "liten jaktkniv". Spydercos ´Bill Moran´ med 2 cm längre blad (10 cm) är en ganska lagom kniv med nutida värderingar.
Böker Arbolito med 12 cn blad och ett riktigt rejält handtag är en ganska stor kniv och KaBar, överst, en jätte med sina 17 cm.
De stora handtagen ger både bra kraft, precision och den som provat att hantera en kniv med handskar vet att det i sådana situationer nästan är en nödvändighet.