Russell/Grohmann Original Canadian Belt Knife
kräver egentligen en helt egen webbplats. Vilken den också har, givetvis, i form av tillverkarens hemsida. Men låt oss ta historien här också, i allra största korthet.
Dean H Russel designade detta redskap på (19)-50talet, i viss mån baserat på kanadensisk tradition, men framför allt på egen ´research´ och stor  kunskap. För teknisk utformning och produktion anlitades den nyligen invandrade knivsmeden Rudolph Grohmann. DH Russell (ej att förväxla med AG Russell) har gått till de sälla jaktmarkerna medan firma Grohmann fortfarande existerar och författar historien. Men på ett ganska juste sätt - Russells roll existerar fortfarande (för säkerhets skull bevakad av de kanadensiska berättarna som nogsamt kallar just denna produkt för ´The DH Russel Original Design Canadian Belt Knife´...). Designen har belönats med ett stort antal utmärkelser av olika slag. Nu är ju medaljerade nykonstruktioner ingen automatisk garanti för stor förträfflig- het, tänk bara på den svenska plastcykeln ITERA ("cykeln det inte går att cykla på") eller de nu omskrivna Skeppshultscyklarna, som det visserligen går att komma fram på - men bara sakta. I fallet Russell Original Canadian Belt Knife var dock innovationen lyckad. En ovanligt bra friluftskniv. Inte unikt bra till funktion, men i toppskiktet och till ett någorlunda acceptabelt pris. Utseendet är ju i alla fall väldigt unikt.

Blad ca 10 cm x 2,8mm över ryggen.
På bilden ses tydligt den ca 15 mm breda slipfasen där uttunningen börjar.
Pris: Knappt 400 SKR över disk i Kanada, något dyrare på nätet och då tillkommer ju också svensk moms.

Kydex-slidor finns numera som extra tillbehör (Kydexslidor innehåller skrymslen och vrår och är svåra att hålla rena. Kniven måste vare ren och torr vid hölstring, alltså ingen dramatisk förbättring jämfört med läderslida. Stora och fula.).

För samma pris kan man få en alternativ bladdesign med flatslipad egg, d v s slipfasen utdragen ända till bladets rygg. Således får man ett tunnare blad, försvagad rygg, men som bör kunna skiva bättre. Jag har inte sett något sådant blad, men det borde kunna motsvara ett ´Bill Moran-blad´ (men med enklare stål än Bill Moran). Modellen kallas ´Camping´.

Vid leverans finns en halvmillimeter-bred primäregg på ca 40º, d v s ganska trubbig. Grova slipskåror som ger utpräglade ´micro-tänder´.(på bifogad bild överdrivs eggvinkeln eftersom slipränderna på primär och sekundäregg inte är parallella). Skäregenskaperna är dåliga trots att microtänderna borde hjälpa till. Det är helt enkelt så att eggen tjocknar för tidigt. Man märker tydligt samma usla egenskaper som på moderna s k överlevnadsknivar ("ved-kilar").
Det här låter ju inte bra, men det är det. Stålet är ganska snällt och låter sig lätt slipas om.
Slipa upp en 2,5mm bred primäregg i 25-30º, och du får en riktigt vass egg på en kniv med någorlunda slankt blad samtidigt som kniven har en kraftig ´ryggrad´ och duger att bryta med om det skulle behövas (men primäreggen måste skonas på något sätt när du bryter...).
Stålet är ganska enkelt (440A-liknande) men verkar vara valt och hanterat med omsorg eftersom det håller skärpan på ett fullt godkänt sätt. Och verkar innehålla tillräckligt med krom för att vara rejält ´rosttrögt´.
(Från allra första början var kolstål standard, finns fortfarande för den som så önskar)
På veckoturer räcker det att bara ha ett helt litet /keramiskt/ bryne i ryggsäcken. På en weekendtur behövs inte det heller.

Det finns också en aningen mindre modell för ´Trout & Bird´... Men den lever nog inte upp till ett av baskraven på bra friluftskniv, nämligen att kunna skära svensk limpa...

Denna design blev mycket uppmärksammad på 50-60-talet p g a  de goda egenskaperna som följer med en utpräglad spets, ordentligt böjt blad och ett lätt uppvinklat skaft. Ganska liten och behändig om man jämför med en del tidigare avarter, t ex de stora Bowieknivarna eller de europeiska dolkarna. Lagom av allting. En mycket all-round friluftskniv som är bra på det mesta.

Förmodligen även bra som jaktkniv, sånt förstår dom sig på i Kanada, och det fanns ju med som ett av de prioriterade kraven vid designen. Att man slipar upp en tunnare och något ömtåligare egg, eller eventuellt väljer den ´flatslipade´ Camping,  tror jag inte gör någonting, eftersom svenska jägare numera inte har för vana att bryta upp bäckenbenet på större vilt vid buköppning/urtagning i fält.

Men så kom 70-talet och alla friluftsknivar skulle designas med nedåtlutande blad (eller skaft om man ser från andra hållet). Säkert väldigt bra för jägare som ofta öppnar buken på klövvilt, men inte enbart bra för andra friluftsmänniskor. S k ´överlevnadsknivar´ följer ofta en militär tradition där knivar också är /stick-/vapen med dito lätt nedåtvinklade skaft. Lika illa.

Även om de uppvinklade skaften inte är optimala precis i alla situationer så är de väldigt bekväma för 99% av lägersysslorna. Och ökar den effektiva bladlängden (och därmed skärförmågan) i nästan alla skivnings-/hackningssituationer, fiskrensning etc - med bibehållen bekväm vinkel för handleden.
För den vanliga friluftsmänniskan sitter skaften uppochner på de flesta moderna jaktknivar, stridsknivar och överlevnadsknivar.