Roselli.
Bara (?) av nostalgiska skäl smet jag en dag in i den kombinerade Kläd- och Knivboden på turistgatan i Gamla Stan och handlade en Roselli med kolstålsblad. Enligt expediten, som bläddrade och tummade i katalogen, var det en Jaktkniv med blad i UHC-stål (1,5-2% kol, Hårdhet HRC 64-66), hon till och med kompletterade kvittot med en notering om modellnamnet ("R200"). Kanske var det kläder som var hennes specialité. Priset (780 spänn) var hyfsat för att vara en Roselli UHC, men mycket högt för att vara en traditionell kolstål.

Något finhantverk är det inte. Inpassningen av bladet lämnar stora glipor, slipning och finish på bladet minst sagt "robust" om man ska hitta ett positivt laddat ord. Men känslan...oj-Oj-OJ. En Riktig Kniv! Det är ingen tvekan om att Heimo Roselli är en riktig knivsmed - men numera på gott och ont en integrerad del av Den Nya Ekonomin.

Alltså hemkommen: en snabb uppmätning av bladet. 105 långt, 30 brett vid skaftet. En (enda) slipfas på knappt 10 mm vid skaftet, något smalare längre ut. Eggvinkel 20º vid skaftet, ökar till 25 närmare spetsen, troligen ingen speciell avsikt, bara enklast att grundslipa så, ty då behöver man inte skifta grepp. Bortsett från slipfasen är bladet jämntjockt (3 mm). Bladformen (hela kniven) uppvisar en sorts likhet och något sorts släktskap men den Spyderco Bill Moran jag prisat så intensivt tidigare. Båda knivarna har också skaft som fyller hela handen - visserligen på olika sätt - så att man får bra kontakt med kniven och kan överföra full kraft med bibehållen precision. Båda har också blad av typen ´Trial Point ´ (rejäl buk, uppdragen spets...). 

På slipstenen (grundslipningen var som antytts undermålig) visar bladet inga unika egenskaper. Ganska lättslipat, ungefär som man skulle förvänta sig av ´katalogvärdena´ på Rosellis standardmodell R100 med  ett maskin- smitt blad av standardstålet "W75" från Krupp (alltså  inte Rosellis eget stål), härdat till HRC 59-62. Men ändå så pass hårt att man inte gör en ´grundslipning´ med ett handbryne, i varje fall inte om några större gods- mängder ska avverkas, t ex att justera eggvinkel för yttre tredjedelen av bladet till 20º (Handbryne duger dock för underhållsbryning). 

20º är en snäv vinkel. Så när jag tog fram strigeln för att göra den sista poleringen (jag överger allt oftare Tormekens läderbrynskiva till förmån för strigeln) såg jag till att både trycka ganska hårt och höja bladet en aning i slutet av dragen för att få fram en ytterst lätt avrundning av eggen. Bara för den yttersta 1/10-delsmillimetern, i övrigt är eggvinkeln 20º.

Resultatet är ett svinvasst kolstålsblad på en superbt utformad kniv. Eftersom jag aldrig testar enbart vid köksbänken, dröjer det några månader till innan resultaten kommer. Efter ett halvår kan man i alla fall säga att rostbenägenheten inte kan negligeras, men är inget oöverkomligt problem. Och den är en jävul att hålla skärpan...

Hur det är att leva med en kolstålsknivar, kan du också läsa om på den hastigt tillskapade Nostalgiska Hörnan.

En så tunn egg kommer antagligen att kräva frekvent riktning från ett polerstål eller ett /ultra?/fint bryne. Jag lägger ner ett litet keramiskt dubbelsidigt bryne i ryggsäcken. 
        
            Spyderco 303MF. 1"x5"x1/4". Dubbelsidigt.´Normal´ resp ´Fin´ sida. 
            Vikt ca 100 g inkl läderfodral (vilket behövs för keramiska brynen tål inte
            hårda stötar utan risk att spräckas). 
            Redan ´Normal´ är relativt finkornigt i dessa sammanhang, ultrafin behövs
            knappast.